Lovisa

Man säger att man inte kan köpa lycka för pengar.. och det är kanske sant till viss del...
Men ibland känns det som allt kan lösas med dom rätta örhängena... eller den där scarfen som hade passat så himla bra till mina nya tröja, hade jag bara haft den så hade allt vat bra... och det är så det känns nu!

Jag har hittat dom sötaste stövlarna som någonsin tillverkats!! åh jag är helt kär i dom! det är som att dom pratar med mig och säger "snälla snälla, köp oss och låt oss få komma med dig hem!" Jag älskar dom, och jag känner att dom älskar mig mä!

okej, jag ska inte klaga, jag har mycket annat, och stövlarna hade troligtvis inte löst alla mina problem...
men jag menar, titta på dom!! är dom inte helt bedårande... ?!
ååh!

Om man bara haft pengar... kan inte låna av föräldrarna för något så "simpelt" som stövlar... men dom här är verkligen speciella... jag hade kunnat ha dom alltid...!
ångest för att jag inte fått nåt jobb än... måste fixa! jag lever redan över mina tillgångar, och vill inte ens tänka på hur det blir när jag inte längre får studiebidrad!! PANIK! måste batala alla mina skulder till folk mä... suck!


ska nog gå och gömma mig under mitt täcke och glömma mina för tillfället ganska ytliga bekymmer och drömma om mina stövlar...


Kärlek

Jag saknar mitt hår!

Mitt långa sommarblonda hår...

Eller kanske egentligen, mest tiden som var då.

En tid som förknippas med vänskap och kärlek, glädje och förhoppningar. Inget av den ångest och de besvikelser som finns nu.

Om jag ska välja någon tid sen jaa var liten som jag var riktigt lycklig så var det då, den sommaren när allting bara var så sjukt bra!

Jag saknar det... Det gör jag verkligen!

Det var innan allt jobbigt... innan man själv och alla andra ändrades... när det var lätt!

Jag vet inte vad det beror på, men på något sätt känner jag att jag har passerat en viktig punkt i mitt liv... jag vet inte när och inte hur, men jag känner det inuti liksom... och jag vet inte om jag gillar det!

Okey, you win.
I think I did the only right thing, but it huts. 
And I'm on my own again.
 
Ska rensa i röran, börjar med mit rum, har ju trots allt svart bälte i feng shui. *saknad och nostalgi*... men snart ska det bli bra...  för alla... allt ska bli bra!

Dags för en förändring och en nystart!
Från och med nu ska jag va glad och optimistisk, bara se saker från den positiva sidan, och ignorera smärtor och motgångar.

Har kommit fram till att det finns ljuspunkter, även om dessa fördunklas av praktiska detaljer. Den vanliga jag hade enbart sett det svarta, men eftersom jag från och med nu är en positiv människa så kan jag uppskatta de små sakerna i livet, och i alla fall inbilla mg att det är dom som är viktiga.

Ska glömma det jobbiga och lämna det bakom mig, inga mer besvikelser ska få komma åt mig, jag ska vara som ett isberg, kallt och ogenomträngligt.
Inget ska få knäcka mig, inget kan komma åt ett isberg...






....isberg, isberg...

snön faller ner tiddelipom..

var är sommaren? jag behöver sol och värme för att överleva... trött på vintern och snö och slask.
allt blir lättare på sommaren... juni juli augusti, allt känns mycket lättare då... osv osv... whatever liksom...
fast ångest för studenten... igen! har äntligen lyckats göra mig hemmastadd på skolan och sånt... känns fånigt, men kommer att sakna det! :/

ibland undrar jag hur jag ska överleva sen, när alla sticker till olika ställen och jag blir ensam... förhoppningsvis dröjer det ytterligare nåt år innan mina flickor försvinner i alla fall, tills dess får man väl ta till vara på tiden man har..!


Det är förvånansvärt hur lite som behövs för att man ska känna sig bättre... Ett par minuter bara, en kram, en blick... att inte ens behöva prata om det och ändå känna att någon tänker på en och veta att man har någon helt på sin sida...
somliga människor är ovärderliga! <3


Tonight I will fall asleep, knowing the monsters wont hurt me.

Det är nog något fel på mig, tårarna vill inte slute rinna...

Det sista jag behövde nu var att mina föräldrar tjatar om betygen igen, jag gör verkligen mitt bästa, men jag måste får lite stöd någonstans ifrån, jag fixar inte det annars!! Jag har ont i huvudet, orkar inte gråta mer...

Jag är ledsen inuti på ett sätt jag inte kan förklara. Jag borde inte vara ledsen, jag borde vara glad och lycklig... och på ett sätt är jag ju det förstås... självklart är jag! Men för tillfället hade jag verkligen behövt en kram och några snälla ord... jag hade behövt att någon höll om mig och sa att allt blir bra!

Om det någonsin kommer bli det, jag bara tänker på det hela tiden, varför? jag önskar att jag kunde låtsas att det aldrig hänt, men det går inte, och jag kan inte prata om det med någon... Kommer det någonsin gå bort??
Jag önskar jag kunde berätta för någon, någon som inte dömer mig utan som kan förstå och hjälpa mig igenom det, jag hade behövt en vän... Jag saknar henne så mycket =(

Kommer du kunna förstå om jag berättar det för dig? Kommer du att hålla om mig och säga att vi tar oss igenom det tillsammans, att det inte spelar någon roll? Eller kommer du vända dig om och gå.....

Underbaringen Johanna har gjort ny design till min bloggis :D den e jättefiiiin! Så mig! TACK SÖTIS!! <3

Det har varit en tuff helg! utgång i fredes med girlsen, himlans kul! :) *älska* men somliga var dock saknade! För många drinkar resulterade i pinsamma samtal och aningen för hög promillehalt, men måste ändå säga att det var en lyckad kväll. Kom med bussen hem i alla fall, även om jag fick betala fullpris för min bussbiljett! "Grattis du är vuxen" blev kommentaren av chauffören när jag försökte tjata till mig en barnbiljett istället. hmmmpf, vill inte va vuxen!!!

Lördag - ack så bakis! det är inte lätt när det är svårt, och det blir ännu mindre lätt när man lyckats bli en sjukisflicka med feber och ont i halsen :( inte kul alls! läggedags klockan 8 på kvällen (kände mig smått tragisk) men vad ska man göra. Mamsen hade dock köpt Ben&Jerrys glass för att muntra upp mig :)

Söndag - på bättringsvägen. Ny diet som består av treo och chokladmjölk. gott! Sedan jobbsökande, jag är en duktig flicka! *stolt* sökt fyra jobb nu och ska ta tag i mig själv ännu mer i veckan. Knaprade ytterligare ett par piller för att ta bilen ner i stan och fika. Massa mys!   


Ska nu vara en duktig flicka och städa lite på mitt rum och sedan plugga lite grann. Känner mig knappast motiverad, men Stiffs har lovat hjälpa mig :) Söt!


I want to be your princess.

Usch! trött på matte och franska och skola och falskhet och känslor och jobbiga människor!
blä, jag pallar inte mer... migrän igen! blä blä blä! skjut mig!

jag vill sova, sova tills det blir helg och saker känns lite lättare, fast det e ju inte så egentligen... för tillfället orkar jag inte med skolan på veckorna men inte med helgerna heller..! orka leva!

FUCK IT!

xoxo lovis

Gud, jag är helt slut!
haft en tuff helg... rolig som fan, men nu e jag helt färdig. fattar inte hur jag ska orka med veckan!!

Utgång i fredags för att fira lilla mig :D hade the time of my life, förfest hos mig med sötisvännerna innan och sen ner i stan... med aningen för hög promillehalt gjordes det av med alldeles för mycket pengar förstås. hade dock flyt och lyckades lifta hem med William som jag hittade i stan :) sötis som verkligen räddat helgen!

lördag - ack så bakis! trodde jag skulle dö! sådana tillfällen då man lovar sig själv att aldrig aldrig dricka alkohol igen någonsin (även om jag aldrig håller det löftet). kom inte upp ur sängen förrän vid 4 tiden då jag äntligen klarade av att röra mig längre sträckor och försöka mig på att konversera med folk. klcokan 6 fick jag köra och hämta syrran på väla (tveksamt om jag egentligen borde fått göra det, men va som tur va inga poliser ute).

hämtade glatt upp Taniya och det bar av till gantofta, som ligger mitt ute i ingenstans och jag har nu lovat mig själv att aldrig åka dit igen!!. fest hos anton, va dock mest 90or och 91or där!! kände mig äldst och nyktrast på stället... smått sliten efter gårdagen dessutom, man är ju inte 18 längre (skrattskratt). hata dessutom jävla skånetrafiken!! när vi ska ta tåget hem vid 2 (och är ute i jättegod tid) så kommer inte tåget!!! återigen räddade av W som, söt som han är, körde ut till gantofta klockan halv tre på morgonen och hämtade oss *älska*.
makaroner och tjejsnack i sängen sen *nostalgi*... va länge sen sist!

soft söndag - skönt!!

har på det hela taget haft ovanligt mycket flyt för att ha haft en så otursfyllkd helg... har faktiskt varit ganska lyckat :) så länge man får vara med vännerna klarar man allt!

kärlek <3

Make a wish...

Idag är min fölsedag!
har varit en helt fantastisk dag, presenter, mat och kärlek! allt en flicka behöver :)

fått helt underbara presenter från alla, ursnygga smycken av föräldrarna, helt glittriga och blanka :) ååh! och en jacka som jag är typ kär i! fick dessutom pressy från sötaste sötaste måns, baby you shouldn't had! och världens bästa, shoppingbok och prinsess-örhängen, från taniya, du känner mig allt för väl älsk! <3

bästa presenten var ju självklart igår när jag klarade uppkörningen och ikväll fick jag köra taniya hem efter kalaset :D kände oss ascoola där vi satt i bilen och susade fram... körde hem själv sen med winnerbäck på hög volym och en känsla va total lycka.... ibland kan det inte bli bättre nästan!

kärlek till alla (bara för att det är min fölsis) <3

Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer...

när mitt liv känns svart och jag är vilsen, då finns ni där... ni stjärnor som ständigt muntrar upp mig i mina mörka stunder... vad vore livet utan er som lyssnar på och står ut med mitt gnäll, och när det känns hopplöst kan ni så lätt få mig att le... det finns somliga jag vet att jag alltid kan räkna med. när andra sviker så finns ni kvar, tröstar, uppmuntrar och visar att ni älskar mig trots mina många brister.  vad skulle jag gjort utan er?

haft ytterligare en hektisk dag...mår inte bra av detta! trodde jag skulle bli tvungen att sitta själv i stan i en och en halv timme men måns höll mig sällskap *älska*!
ansträngande körlektion i mörker... ber till gud att jag klarar den jäkla uppkörningen så att jag slipper mer sånt här nu.. alla måste hålla tummarna för mig på onsdag!
projektete snart slut, tack gud, känns som vi går varandra på nerverna, alla är på helspänn hela tiden.. suck! ska bli skönt när det är över och saker kan bli som vanligt.

Mörkt rum... painkillers... akta, får inte röra mig, huvudet kan explodera... mörkt rum... blunda, försök sova... järntråd bakom ögonen, blixtsmärta... hur lång tid har gått, bara fem minuter, får inte ta fler tabletter än... mörkt rum... får vänta ut det... smärtan outhärdlig... snälla försvinn försvinn försvinn...

vem kom på idén att ge somliga migrän...? så hemskt... började i fredags, alltid e det den dag man äntligen slappnar av som det kommer... har fått ligga stilla i mitt rum typ hela dagen idag... och eftersom jag inte får äta starka tabletter har jag ätit så många vanliga smärtstillande att jag säkert blivit förgiftad nu också... skulle inte förvåna mig...

stressen just nu tar död på mig! projekt och föreläsningar och studentplanering och uppkörning.. och sen allt annat ovanpå det... känns som det bildats en gigantiskt hög med skit som bara byggs på och när som helst kommer den bli för hög och välta och begrava mig! jag känner mig döende! borde kanske gå i stressterapi i alla fall som föräldrarna föreslår...

har ändrat vinkel på min säng enligt feng shui... se om detta kommer göra så att jag kan sova...

kärlek till alla som förtjänar den

jag är rädd för mörkret, jag är rädd för tystnaden, jag är rädd för att bli lämnad helt ensam med tankarna i mitt huvud och monsterna under min säng som enda sällskap...

...men det är just det jag är nu, varför händer detta alltid mig, finns det ett mönster i detta, borde jag ändra på mig själv eller ska man lyssna på somliga som, i ett tappert försök att muntra upp mig, säger att jag ska vara den jag är och skita i dem som inte gillar mig. jag kanske överdriver, det kanske inte är så big deal... det är bara så svårt att acceptera.

jag har aldrig sett mig som en så hemsk människa, jag har alltid gjort mitt bästa för att vara snäll och för att folk ska tycka om mig... vore det verkligen så hemskt att låta mig vara med, vara en del av gemenskapen?
Bara att bli medbjuden, att veta att någon tänker på en och räknar med en hade betytt så fruktansvärt mycket.

Vad gör jag fel?