Big girls don't cry.
jag är rädd för mörkret, jag är rädd för tystnaden, jag är rädd för att bli lämnad helt ensam med tankarna i mitt huvud och monsterna under min säng som enda sällskap...
...men det är just det jag är nu, varför händer detta alltid mig, finns det ett mönster i detta, borde jag ändra på mig själv eller ska man lyssna på somliga som, i ett tappert försök att muntra upp mig, säger att jag ska vara den jag är och skita i dem som inte gillar mig. jag kanske överdriver, det kanske inte är så big deal... det är bara så svårt att acceptera.
jag har aldrig sett mig som en så hemsk människa, jag har alltid gjort mitt bästa för att vara snäll och för att folk ska tycka om mig... vore det verkligen så hemskt att låta mig vara med, vara en del av gemenskapen?
Bara att bli medbjuden, att veta att någon tänker på en och räknar med en hade betytt så fruktansvärt mycket.
Vad gör jag fel?